Mälaren Runt

Mälaren runt har arrangerats med gemensam start 1892, 1893, 1916, 1917 samt 1932-1986.
Övriga år har Mälaren runt avgjorts som tempotävling.

Samtliga segrare i Mälaren runt återfinns HÄR!

Nedan återges ett utdrag ur artikel skriven av journalisten Paul Brewitz i boken
- Svensk och internationell Cykel - utgiven 1947.

 

Knappast någon svensk idrott torde i så hög grad som cykelsporten ha en enskild person att tacka för sin uppkomst. den svenska landsvägscyklingen kan nämligen exakt dateras från den dag i december 1891 då redaktör Alex Lindman i Tidningen för Idrott publicerade en inbjudan till en cykeltävling Mälaren runt och från den 2-3 juli 1892, då det för dåtidens förhållanden gigantiska kraftprovet ägde rum. Man skulle kunna säga att initiativet kom i grevens tid, ty cykelsporten i vårt land hade haft så märkvärdigt svårt att komma i gång, att vi faktiskt voro 10 år om inte mer efter Danmark och Norge.

När Lindman utlyste sitt Mälarlopp hade faktiskt inte en enda ordentlig landsvägstävling anordnats på svenska vägar- de längsta loppen som körts voro på tre-fyra mil– och därför måste det vara rent häpnadsväckande att han med en enda gång vågade klämma till med en så imponerande distans som 32 mil. De stora franska landsvägsloppen Paris-Brest och Bordeaux-Paris som första gången körts 1891 voro hans förebild, och den succé dessa kraftprov gjort, inspirerade honom till uppslaget.
Lindmans ”programförklaring”, som han lade fram i Tidningen för Idrott före tävlingen 1893, alltså efter första Mälar-upplagan lyckligt avverkats, äger f.ö ännu i dag sin riktighet som framgår av följande:
”Det är de stora distanstävlingarnas hemlighet och deras icke minsta värde, att de tjäna som hävstänger för velocipedsportens höjande och allmännare utövning. Så har deras verkan varit överallt. Se på England, se på Frankrike! Vad gäller i stort sett N.N:s rekord på ett par hundratal yards på någon bana, emot dessa väldiga ritter från land´s End till John O´Groats- till vilka obetydligheter försvinna ej alla de i sig själv präktiga rekordritter på kortare distanser som en Medinger, en Dubois utfört på Buffalobanan, emot Terronts 1.000 kilometer på samma bana eller, än mer, kappritterna Bordeaux-Paris, Paris Le Havre, o.s.v. Vad slutligen t.ex Markmans, en Storms segrar på några tusen meter mot ”Mälaren runt” i fjol?
Det är om dessa s t o r a tävlingar pressen talar. Allmänheten läser och förvånas.”
Stockholms Velocipedförening stod som arrangör av loppet, och tävlingsdagarna bestämdes till lördagen den 2 och söndagen den 3 juli 1892. Juvelerare J. Jahnsson hos firman C.G. Hallberg skänkte en magnifik silverpokal som vandringspris att vinnas tre gånger utan ordningsföljd (”Vandringspokalen ter sig mycket prydlig med sin velocipedist på locket”, skrev Tidningen för Idrott) och segraren skulle dessutom erhålla en guldmedalj och en ”Premier´s kapplöpningsmaskin”, skänkt av firman Waern & Barth. Även övriga pristagare erhöllo dyrbara silverpokaler, och trofésamlingen översteg i värde långt de prissamlingar som utdelas i våra dagars tävlingar.
Elva cyklister anmälde sig till loppet, och av dem gjorde malmöbon A. F. Markman redan under pingsten en provtur runt Mälaren.
Intresset överträffade alla förväntningar och inte bara den arrangerande facktidningen utan även dagstidningarna publicerade små artiklar och nyheter om loppet, och det gick så långt att en tidning (Stockholms Dagblad) på söndagen skickade ut ett extranummer om loppet.
Publiken funderades f.ö inte bara genom tidningarna med informationer om loppet. ”Sedan i går ådrager sig allmänhetens uppmärksamhet en enorm skylt ”Mälaren runt” som uppsatts över Wiklunds velocipedfabrik å Norrbro, huvudstadens kanske mest trafikerade led. I de sex fönstren läses namnen Södertälje, Strängnäs, Eskilstuna, Köping, Västerås och Enköping”, meddelade Tidningen för Idrott i numret före loppet, och veckan efteråt konstateras, att ”en enorm människomassa hela natten inväntade de telefon- och telegrafrapporter som anslogos i fönstren.”

Hjältarna, som åstadkommo all denna uppståndelse, voro Gustaf Fjaestad och B. Bruzelius från Stockholms Velocipedförening, Gideon och Rudolf Ericsson samt Lars From från Stockholms Bicycle Club, John Larsson, Norrköpings Bicycle Club, Frithiof Karlström, Landskrona VK, samt Fr. Markman och Alb. Holmqvist, Malmö VK.
En solig vacker dag, stodo de uppställda utanför tullhuset vid Hornstull, och sedan startern, den då kände tävlingsryttaren Knut Schwieler, sänkt sin röda flagga rullade klungan iväg över gamla Liljeholmsbron genom ett led av tusentals åskådare. I god fart trampade de nio på i den sköna sommarkvällen, men sedan de farliga malmöborna bortom Strängnäs krockat med en stängd grind och utgått blev det skam till sägandes en ”defilering”, vars make väl sedan knappast skådats i en svensk cykeltävling. Skåningen Karlström samt Rudolf Ericsson hade utgått, den sistnämndes broder Gideon kommit på efterkälken genom maskinskada, och John Larsson hade distanserats med bortåt en timma.
De resterande stockholmarna togo det i piano och tänkte tydligen efter nutida maner låta sista tampen bli avgörande. I Eskilstuna togs 30 minuters rast, i Kungsör 45 min, i Köping 20, i Kolbäck 30, i Västerås 15 och i Enköping 10 minuter.
(I Eskilstuna åt man en läcker supé och i Köping ”togs ett präktigt gruppfotografi av de tävlande” meddelade en referent.)

Om denna ”promenad” och den i Enköping äntligen uppblossade tävlings-åkningen berättar segraren Fjaestad själv:
”Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.
Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig - som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset. En av oss sade sig behöva något att tugga på och ville till staden för att få mat, och vi läto honom helt kordinalt fara före, men så for det i mig, att detta var emot min tävlingsprincip, d.v.s att släppa någon före under någon förevändning, såvida jag var i stånd att hindra det. Därför tog jag min maskin och sade till de övriga: ”Ni får naturligtvis göra som ni vill, men jag är inte säker, ty han kör så dammet yr där borta.”
Min tro var i alla fall, att han ämnade stanna och äta på hotellet. Därför gjorde jag mig ej så bråttom och när jag kom in i staden följde jag hans ensamma spår, som klart avtecknade sig på den daggvåta gatan.
Jag visste var hotellet låg och se – hans spår visade mig uppenbart, att han inte ens haft den allra minsta dragning ditåt. Nu for blodet åt huvudet på mig och jag minns blott, att jag var rädd för att jag skulle slita sönder min maskin. Nu alltså! – Nu först började allvaret. Jag var arg, arg som ett ollonsvin, och jag visste nog, att jag skulle köra upp honom, men jag ville hinna honom snart för jag hade något, som jag ville säga honom så fort som möjligt. Därför körde jag så att det jordbrann. – Rätt som det var såg jag en cyklist, men det var en vän från Uppsala. Han skrek något, som jag ej kunde uppfatta, ty i detsamma fick jag i en uppförsbacke syn på min konkurrent. Vid krönet av backen var en grind, som han passerade. den slog igen efter honom och en del studenter sågo detta och rusade före, när de fingo syn på mig, och de hunno nätt och jämnt få upp grinden, så att jag kom igenom. – Strax efteråt hann jag upp min man.”

På slutet var Fjaestad överlägset bäst och Gideon Ericsson, rymlingen i Enköping, besegrades med icke mindre än 24 minuter. Sluttiderna blevo: G. Fjaestad 15.56.04,8, G. Ericsson 16.20.05,6, B. Bruzelius 16.53.35,6, L. From 16.53.36,4, John Larsson 17.33.46,8.
Cyklisterna hade före loppet genomgått en mycket ingående läkarundersökning i en affärslokal i Hornsgatan 186, och det var meningen att de även efter loppet skulle studeras av läkare. Genom att arrangörerna, Stockholms Velocipedförening kapitalt missräknat sig på slutresultaten – man hade väntat sig 18 timmar som bästa tid, fingo de bägge eskulaper, som kvällen före undersökt ryttarna, åka ut till Stallmästargården förgäves.
Genom detta underskattande av cyklisternas förmåga luradesäven tiousentals nyfikna, som fram mot 10-tiden vältrade ut genom Norrtull mot slutmålet vid haga Södra grinder, där ”utmärkta, inhägnade platser för åskådare gjorts i ordning på kullar vid målet för ett entrépris av 1 krona”.

Tävlingen fick ett pikant intermezzo, då Svenska Hjulförbundet på grund av missödet med skåningarnas grindkollision förklarade tävlingen ogiltig under motivering att man icke haft vakt vid olycksgrinden. Ett femtiotal öppnare voro utposterade, men en hade tydligen slarvat, och detta föranledde skåningarna att protestera. Det i Skåne residerande Hjulförbundet var emellertid huvudsakligen en organisation för turistcykling, utan bestämmanderätt över tävlingsklubbarna i Stockholm, och aktionen nonchalerades helt av den arrangerande föreningen.