För att börja med bergsloppet, Wilder Kaiser Bergspokal, så startar det nere i byn Kirchdorf, längst nere I dalen och slutar 11,5 km längre upp vid Griesenau Alm, ett värdshus långt upp på en alpsluttning. Gemensam start klassvis, för min del 60 - 64 år. 22 startande i klassen. Jag har cyklat loppet tidigare med placeringarna 2, 1 och 5 så jag vet att mycket handlar om att spara energi på det flackare mellanpartiet och att inte dra på sig mjölksyra innan den avslutande kilometerstigningen.

Efter en inledande plattkilometer efter start går man in i en stigning på ett par kilometer där det gäller att hänga med i täten eftersom det alltid brukar spricka av på krönet. Jag hade inga problem att ligga på andra-hjul upp och efter ett lättare ryck strax innan krönet var jag ensam i ledningen. Inte bra, så jag väntade in tre åkare så att vi kunde hjälpas åt att hålla fart på det lättare mellanpartiet. Ingen var speciellt dragvillig, men vi höll iallafall undan från de övriga innan vi gick in i den avslutande backen från byn Griesenau och upp till värdshuset. Denna backe börjar snällt men brantar till efterhand och slutar med en veritabel "vägg" den sista kilometern.

Ingen av de övriga ville gå fram och dra och jag gjorde något försök att gå loss redan i inledningen, utan att lyckas. Vis av erfarenheten från i fjol, då jag drog på mig alldeles för mycket mjölksyra redan här, lät jag de övriga tre hänga på där bak. Inte helt fel för då kunde jag själv bestämma tempot till en behaglig nivå utan syra-känning. Efterhand hörde jag hur flåsandet bakom mig blev alltmer ansträngt för att slutligen avta helt när de fick släppa allt längre lucka. Verkligen skönt att kunna sitta hela avslutningsbacken och mata på med absolut lägsta utväxling och ha konkurrenterna på behörigt avstånd. Sista metrarna är nästan euforiska p.g.a. ansträngning och hejarop från hustru, svenskar och övrig publik.

Senare på kvällen var det traditionsenlig prisutdelningen i Kirchdorf med bomba-bomba, honoratiores, pompa och ståt och jätte-pokaler.

Tempot

Onsdagens tempolopp över 20 km. är inte mycket att orda om. Jag var seedad sist i min startgrupp och hade föresatt mig att göra mitt eget lopp utan att bry mig om värste konkurrenten som startade en halv minut före. Banan är i huvudsak platt med en stigning strax innan vändpunkten. Jag kunde ändå inte undgå att titta på klockan och förstod att jag låg 4-5 sekunder efter vid vändningen. Lätt motvind och svagt uppför in mot mål fick låren att svida ordentligt men jag föresatte mig att inte ge upp utan kämpa in i det sista. Jag hörde inte speakerns kommentar vid min målgång, men en mötande hustru förklarade att jag hade vunnit med 1,3 sekunder. Ingen stor marginal, men det räckte. Jag har förstått att somliga uppfattat det som att jag vann tempoloppet med över 1,3 minuter, men det är väl ändå att underskatta konkurrensen och överskatta min förmåga.

Två timmars prisutdelning med flaggor, nationalsång och en massa prominenser avslutade dagen. Även här blev det en jättebuckla plus medalj, segertröja och ett par flaskor vin från Francecco Moosers vingård.

Linjeloppet

Linjeloppet över 76 km. avgjordes i kyla och regn för min del. Två varv på en bana med en inledande trekilometersbacke. Det var ingen tvekan om att österrikaren Gerhard Hwrinkov hade bestämt sig för att satsa allt i starten, gå loss och köra solo resten. Han körde verkligen hårt i första backen men lyckades inte hänga av mig. Vi var ensam upp över krönet och hjälptes sedan åt att hålla undan för klungan. På nästa varv drogs det åter hårt i backen men jag hade inga problem att hänga med honom upp. Däremot var han riktigt stark på platten och stod för det mesta av farthållningen resten av loppet. Vi samarbetade fint men någon kilometer före mål fick han en tjugometerslucka som jag inte lyckades dra ikapp helt. Gerhard bröt mållinjen fyra sekunder före mig som värdig segrare. Det kändes som om han var starkare än jag, större delen av loppet.

Som sagt, två guld och ett silver blev utdelningen som verkligen har väckt mycket uppmärksamhet här hemma. Både bland cykel- och arbetskamrater, massmedia, släkt och vänner.

Nästa år går jag upp en åldersklass så det blir väl svårt att avhålla sig från att åka ner till Sankt Johann då igen.