Rapport från World Cup Vårgårda

Det blev en tuff världscup i Vårgårda för det svenska damlandslaget i går, söndag. På den hårda banan i dåligt väder och med hela världseliten på plats fick de svenska tjejerna verkligen känna på den internationella toppnivån.

Utan respekt och med en offensiv inställning var de direkt med i kampen. Hanna Nilsson gjorde dagens första attack utan att få något större försprång. Den attacken öppnade för en fin kontring av Malin Rydlund som körde iväg ensam. Efter någon kilometer fick Malin sällskap av tempostarka Vera Koedooder från schweiziska Bigla CT. Tillsammans jobbade de till sig ett försprång på runt fyra minuter före huvudklungan och väckte liv i de stora lagen. På sjunde varvet av totalt 12 kom en grupp på 7 upp till de två i täten.

- Malin kände sig inte bra i utbrytningen och kämpade hårt för att gå med Koedooder, men det var perfekt for oss, säger förbundskapten Martin Vestby. Vi hade pratat om det här under ett möte dagen innan och jag är positivt överraskad över att alla tjejerna var med där framme för att säkra att vi var med från start, fortsätter han. Nivån i en världscup är väldigt mycket högre än vad flera av tjejerna är vana vid, och då blir det tufft och känslan blir inte så bra.

På de sista rundorna skruvades farten upp och huvudklungan delade upp sig så att tätgruppen blev inhämtad. I huvudklungan satt Alexandra Nessmar som fick släppa täten näst sista varvet i Herrljungabacken. Alexandra slutade på 42:a plats, 2:36 efter vinnaren, Chantal Blaak från Holland. Sara Penton och Linnea Sjöblom vurpade olyckligtvis. Linnea blev tvungen att bryta, medan Sara kunde fullfölja årets svenska världscup.

Debutanten Ida Erngren hanterade nivån bra. Det var Idas första UCI-lopp och hon kom i mål i en större grupp cirka 11 minuter efter täten tillsammans med en trött Malin Rydlund, som fick betala för sin 80 km långa utbrytning. Hanna Nilsson kände sig inte riktigt kry under loppet och bröt tidigt. 

- Jag är väldigt nöjd med vad tjejerna uträttade igår, säger Martin Vestby. Med lite mer tur hade Sara och Linnea kunnat hänga med mycket längre. Det här visar på att bredden i svensk damcykel har vuxit och att vi framöver har något att bygga på. Nu är det viktigt att tjejerna får internationell matchning och att de successivt kan öka träningsintensiteten de kommande åren. På så sätt kan vi minska avståndet till de främsta cyklisterna, avslutar Martin.